Det gick inte så värst bra hos veterinären, allstå de tog bort stygnen och så. Men Skrållan skrek och skrek, det måste ha gjort jätteont :(. Det gjorde ont i mig, men stygnen är borta och hon sa att det såg fint ut och att tratten ska va på minst en vecka till. Lagom tills vi ska börja med hårdträningen!!

 

Mamma och jag kollade på The fault in our stars medans pappa och bror min var på hockey förut. Helt otroligt vilken bra film det är! Såna filmer får mig att fundera på så mycket, och gråta en hel del (mamma också). På senaste tiden har jag varit låg och lättirriterad (det har Matilda fått uppleva en hel del). Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det Matilda (jag tror du läser det här). Annars får jag be om ursäkt till andra som fått uppleva min dåliga sida. Men visst har vi alla en dålig sida? Visst har vi alla rätt att några stunder i livet stanna upp och bara tycka synd om oss själva en stund, för ingens liv är perfekt, alla har vi något vi är arga över eller bara vill sörja. Mitt liv är så mycket bättre än många andras, men det betyder inte att jag inte har tillåtelse att fälla några tårar. Jag har all rätt att tycka livet är jobbigt när någon jag älskar är sjuk, när något liksom stoppar min vilja att vara glad. För det finns annars inte i min vardag. Det senaste halvåret för mig har varit tufft, tuffare än jag någonsin upplevt. Skulle jag berätta vad som hänt för folk jag inte står så nära, skulle de lätt kunna tycka att jag är en mes som tycker att såna saker är jobbiga. Men det är sånt jag inte upplevt förut och inte har någon erfarenhet av.Det har hänt en hel del sen jag började lillerud, coh det är jag glad över! Inget (varken det bra eller dåliga) av det skulle hänt om det inte var så att jag gjorde mitt livs bästa beslut. Att ta det stora steget och börja och flytta till lillerud. Jag har en familj, en frisk familj, hundar, jag har farföräldrar, mormor, kusiner och framförallt otroliga vänner, som ALLA har en plats i mitt lilla hjärta. Även fast jag inte pratar med alla lika ofta, har de ändå en plats i mitt hjärta som aldrig kommer försvinna, vare sig de vill det eller inte. Och för er alla där ute som vill veta, nu ska jag börja klättra uppför på min branta stege, mot en gladare och positivare Josefin! För man vet aldrig när ens öde väntar, när ens dagar är sluträknade.

 

Jag passar på att ta denna idag: Dag 8: När var jag som lyckligast?

Jag tror jag var som lyckligast precis innan vi gick på sommarlov i somras. Jag hade gått ett år på lillerud, det bästa året i mitt liv. Träffade så många otroligt fina själar.Vi (jag och några kompisar) var på liseberg och hade det jättekul helgen innan avslutningen, ett minne för livet. Resan kanske skulle bli en tradition, hoppas på det! Alla runt om mig var friska, hade bra relation med alla kompisar, säger inte att jag inte har det nu, men vissa har jag bara inte träffat på veckor. Men till veckan blir det reunion med vissa! Men i alla fall, resan till liseberg var jätterolig! We had a gr8 time!♥ Jag hade också många andra som stog mig nära, men inte lika mycket som nu, men jag visste att det var människor värda att hålla kontakt med! Och det är vi alla. Vi är alla lika mycket värda, och vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade! Så är det bara. 

 

Imorgon tar jag mitt pick och pack OCH SKRÅLLAN och drar till lillerud, sista veckan innan höstlovet. Som btw kommer suga då jag inte har min bästa vän Matilda hemma i Karlskoga, DÅ HON DRAR TILL USA, den lilla jäveln. Lämnar mig för ett litet skitland, HAHA SKOJJJJJA. Men hare gött alla, Kram! Och var rädda om er, ta hand om det ni har kärt (stavas det så?)!